Jag har en bild i mitt huvud, en tanke om hur det ska vara. Hur jag som mamma ska vara.
Jag ska aldrig bli arg eller ledsen på mitt barn, aldrig känna mig trött och sliten...
Alltid ett leende på läpparna, fin i håret, snygga kläder.
Och hemmet är alltid välstädat, fräscht och fint.
Med tjusiga möbler och smakfullt inrett.
Det är alltid diskat och plockat.
Jag bakar och lagar mat så det doftar i hela huset, på en filt på golvet ligger en glad liten bebis och roar sig själv.
Jag vet alltid vad han vill, och när han vill det. Han behöver aldrig bli ledsen eller förtvivlad, för jag vet alltid så fort han gnäller till precis om det är mat han vill ha, ny blöja eller bara gos och närhet.
Vi leker hela dagarna, är alltid glada och lyckliga.
Jag har fått världens underbaraste och finaste lilla son, och jag älskar älskar älskar honom över allt annat på hela jorden - och det har jag gjort ända sen jag fick se honom för första gången, och kommer med allra största säkerhet göra resten av livet.
Men en dag som denna, en dag när jag inte är på topp - känner jag mig inte värd honom!
Han är underbar , så fantastiskt fin och underbar....men jag är så rädd att förstöra honom på någe vis, göra fel...
Jag har liksom haft en bild av hur jag aldrig ska göra misstag, aldrig göra fel, veta precis hur allt ska vara, vad som är bäst för min lilla skatt.
Och jag vet ju hur fel den bilden är, och att alla gör misstag och det får man leva med
- men fy sjutton vad svårt det är att släppa min fina perfekta bild.
För nu står jag ju plötsligt här, och nej jag vet inte alltid vad som är rätt eller fel, nej jag vet inte alltid vad Emil vill när han gråter, och jag tycker många många saker är jättesvåra.
Och jag vet ju att det är så det är i livet.
Men usch vad det inte alltid är lätt.
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar