Tänk så fort tiden gått.
Min lilla skrutt, så liten och så älskad från första stund.
Nu är hon en kavat liten donna, kryper, ålar och reser sig så smått.
Sele och sjal är inte alls intressant längre, hon sover i vagnen eller sängen och vill helst vara på golvet när hon är vaken.
Men mysa kan hon också. Hon kramas riktigt, goar in sig mot min hals. Somnar i famnen på kvällen om hon är riktigt trött. Gärna hos sin kära pappa.
Jag kan verkligen sakna den där lilla varma mjuka flickan som satt så nära mig, mest och helst hela tiden. Som sov på mitt bröst och i min famn, nära nära nära...
Samtidigt är det så fantastiskt att hon nu är så stor.
Min minsta, är inte så liten längre.
Ni skulle bara veta hur fantastisk hon är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar