Och så han, underbara 2-åringen.

Fantastisk är han, det är ett som är säkert.
Kan så mycket, vill så mycket.
Men vilken utmaning det är!
Standard svaret på det mesta är numer n e j. Eller näääe.
En typisk konversation hos oss:

Jag - Emil vill du öppna dörren?
Emil - Näääe....
Jag - Men då öppnar jag?
Emil - Mmm...

Jag öppnar. Emil illvrålar.

Emil - E m i l ö p p n a!!
Jag - Men du ville ju inte öppna?
Emil - E m i l ö p p n a!!
Jag - Okej men då stänger vi dörren igen, så får du öppna.

Jag stänger dörren igen. Emil öppnar. Allt är frid och fröjd.

Förståndig är han, och jag är inte rädd att han tex ska springa ifrån mig eller liknande.
Han är go och rar och väldigt snäll och omtänksam. Kärleksfull och helt kär i Emma.
Och sin moster. Hans bästa vän och idol här i livet. Dom har en helt underbar relation.
Mer och mer överraskar han med vad han vet och kan. Och förstår. Och som han kan prata!
Det är verkligen ett mirakel med barn.
Och jag är så tacksam att jag får följa både Emil och Emma på deras resa.

Påhittig är han också lilla rackarungen. Hans nya favoritplats hihi!