Förlossningen

Det hela började onsdag morgon, runt 6 - tiden...hade förvärkar hela dagen och kunde inte sova på natten för dom gjorde så ont.
Så vid 5 - tiden torsdag morgon fick Thomas nog, och packade in oss i bilen.
Vi ringde Huddinge, men hon jag pratade med var rätt snäsig och trodde inte det var på gång än, och så sa hon att det var fullt och vi skulle ringa Södertälje.
Vi ringde då till Danderyd på vinst och förlust, och fick komma in.
Väl där undersöktes jag, 3 cm öppen med helt utplånad tapp!
Vi skulle alltså få föda barn! ♥

Jag fick då sätta mig i duschen, jätteskönt och jag satt där säkert en timme!
Sen undersöktes jag lite då och då, och efter ett tag tog dom hål på hinnorna för att skynda på det hela lite grann, i och med att jag redan var så trött.

Då började det jobbigaste..det gjorde så ont så jag vet inte hur jag ska beskriva smärtan!
Fick prova akupunktur, som inte hjälpte alls, och lustgasen var värdelös!
Tillslut fick jag då ryggbedövning, vilken lättnad!

Hela tiden fortsatte jag öppna mig fint och bra, och Emil trängde ner ordentligt och var klar att börja färden ut!

Då hade jag fått påfyllning 3 ggr med bedövning, och benen och hela underlivet var utan känsel.
Det släppte inte, och jag fick faktiskt aldrig några krystvärkar.
Jag fick trycka på vid varje värk, och fick också värkstimulerande dropp, men det var inte nog.
Så det blev sugklocka.
I efterhand kan man ana att något inte stog rätt till, för vi hade 5 personal inne i rummet tillslut, chefsbarnmorskan och två andra barnmorskor, en barnläkare och en undersköterska...
Men det tänkte vi inte på då, utan dom satte sugklockan, jag tröck och på två värkar var han ute!

"En Emil" viskade Thomas till mig samtidigt som tårarna forsade ner för hans kinder, jag grät också - av lycka alltså!
Vilken underbar känsla!
Lilla Emil kom upp på mitt bröst, och allt var bra igen, inget annat betydde nåt! ♥

3345 gram, 51 cm lång.

3 stygn blev det på mig, ett ute och två inne.
Förlorade väldigt lite blod och kände mig rätt pigg efter omständigheterna.

Vi fick förresten veta sen att han hade varit inlindad rätt rejält i navelsträngen, hade också haft den runt halsen tydligen..

14 timmar tog förlossningen från det att vi kom in till sjukhuset, lägg på ett dygn till så har vi hela tiden jag hade värkar och ont..tufft, men helt klart värt det hundra gånger om!

Att man kan älska någon så mycket från första stund är mig obegripligt, jag kan börja gråta bara jag tänker på det!
Och Thomas var ett fantastiskt stöd, han tyckte det var jättejobbigt att se mig lida så, bland det värsta han upplevt, men han stöttade, pussade, höll om och var helt underbar, vi födde verkligen barn tillsammans och det känns så bra!

Vad jag älskar mina pojkar! ♥

Nu nästan en vecka senare börjar vi så smått hitta våra fötter igen, vi sover, äter bajsar och mår bra!
Sover lite då och då, i omgångar...han vill helst vara nära hela tiden, men har börjat så smått att kunna sova själv korta stunder i vagnen eller brevid oss i sängen. Vaggan gillar han inte än dock!

Det är underbart att vara mamma! ♥

/S